Stockholmssyndrom
Jag vet inte varför jag blev så betagen av dig och just dig. Du hade kunnat vara någon annan, någon snällare, enklare, någon med lovande framtid och starka armar. Vi kunde vara såna där som aldrig bråkar, med undantag från enstaka vardagliga mjölkburksgräl och lite lättförlåtligt smågnabb i samband med var fjärde vecka i min kvinnliga kalender. Vi kunde åka till Venedig och vara romantiska, för du hade kunnat vara en sån där som överraskar. En sån där som har råd.
Du är inte snäll. Din själ är lika splittrad som din diagnos och varje löfte du avger speglar tomma i takt med dina downs. Du smeker mitt lårben och viskar att jag är vacker och jag är den rätta och att vet du vad det är vi två förevigt och det är vi mot hela världen och så skall det alltid vara och det syns att du menar det. Men du är i ditt esse, idag är alla människor underbara och du tror nästan på dig själv när du deklarerar dig som Superman och säger att idag, idag är en ny början. Tre timmar senare hittar jag dig ändå, hemma i min soffa, kraftlös och apatisk och du säger att du inte kan betala hyran denna månad heller och att jag kan dra åt helvete.
Trots allt. Är du den enda jag kan tänka på. Dina varma händer på mitt bultande underliv och överallt innanför. Du river upp mig, smeker mina blåmärken och ber mig ropa att jag är din. Att jag är dig livegen, din privata hora. Högre, säger du. Högre! Och jag får konstiga blickar i trappan och jag knapprar i mig dina piller och hela världen är så vacker. Jag vill hångla med gatan och du drar mig i håret och ber mig sluta för du älskar mig trots att du förstör mig. Du tar livet av mig med mjuka händer, men vi dör ju tillsammans så det är okej. Jag har inte ätit på tre dagar för du påstår att det finns kalorier i din sperma och att mat är en lyx för de förmögna.
Jag har inte långt kvar längre. Men jag vill att du skall veta att du är förlåten.
