mentalcat

Du är vacker. Du är stark.

Låt ingen intala dig något annat.

Du har varit väldigt ledsen en väldigt lång tid men du har försökt att hålla modet uppe.

Du har varit väldigt ledsen,

men du har aldrig varit svag.

Du har känt dig ensam, övergiven, bortkastad.

Du har varit livrädd att nånsin känna så igen, därför har du klamrat fast dig i förhållanden

som inte alltid varit bra för dig.

Förhållanden där du känt dig som en liten flicka, trygg och omhändertagen.

Du är inte längre någon liten flicka

och sådana förhållanden gör dig egentligen aldrig lycklig,

för du är äldre nu.

Och du är inte längre rädd för mörker.

 

Du är rädd för andra saker.

Du är rädd för att världen är så stor och för att du är så liten.

Du är rädd för din egen betydelselöshet,

rädd för att försvinna.

För om du aldrig nånsin blir något,

om du försvinner tillsammans med dom andra,

har du då någonsin funnits?

Kommer någon att sakna dig?

Kommer någon att veta?

 

Du har varit väldigt ledsen

och du har känt dig bortkastad.

Kanske har du också kastat bort dig själv?

Kanske har det varit lättare så,

lättare att ligga kvar i sängen under täcket,

än att möta världen som är så stor och farlig och så full av avvisanden?

 

Idag har du skrattat, idag har du pratat med kunder på jobbet utan att stamma,

idag har du varit ensam med dig själv utan att vilja fly.

Utan att ringa upp en vän eller pojkvän eller bara någon som kan ta dig bort ifrån dig själv.

Idag har du varit ensam och du har känt dig varm.

 

Du vet att du måste möta den där världen förr eller senare.

Världen som är stor och skrämmande,

men även härlig, underbar och spännande.

Vi kan göra det tillsammans,

men du måste ta hand om mig.

För jag är rösten i ditt hjärta, jag är rädslan och ångesten men också värmen och kärleken.

Jag är du.

Och du kommer att klara dig

för du är stark

och du är vacker.