mentalcat

There is a big difference between living and being alive. When you live, your days feel meaningful, your existence has a purpose. To stay alive, you only have to manage the basic minimum of eating, breathing and sleeping. You would think the latter would be easy, with actually living being a lot harder. I'm not sure that's the truth though. Our inner life seems to function a lot like our physical body, the less we use our muscles, the harder it is to lift (even the simplest of objects). The less we exercise psychologically, the harder it gets to just be. The more we run away from or deny difficult feelings, the less we are able to experience the good ones. And even the most basic things suddenly feel hard, like deciding what dinner to make or what pyjamas to wear. You are constantly walking up-wind. Sincere depression is a lot like being paralyzed. Lifting a finger feels like lifting a planet and even the brightest of rainbows seems to be nothing but different shades of the same overwhelmingly lifeless gray that colors everything in the world.

 

I'm not depressed. I just am. I guess I've had a good emotional base to cope with, keeping me kind of sane through these past 6 years. I'm scared, however, that this base is starting to leak. I feel like the world is getting bigger and I'm getting smaller. I'm drowning, even when I'm with the people I love. Or should love. Life is nothing when you don't feel pride, integrity and meaning. I miss feeling good about the world. I miss knowing who I am.

 

Jag vet inte varför jag blev så betagen av dig och just dig. Du hade kunnat vara någon annan, någon snällare, enklare, någon med lovande framtid och starka armar. Vi kunde vara såna där som aldrig bråkar, med undantag från enstaka vardagliga mjölkburksgräl och lite lättförlåtligt smågnabb i samband med var fjärde vecka i min kvinnliga kalender. Vi kunde åka till Venedig och vara romantiska, för du hade kunnat vara en sån där som överraskar. En sån där som har råd.

Du är inte snäll. Din själ är lika splittrad som din diagnos och varje löfte du avger speglar tomma i takt med dina downs. Du smeker mitt lårben och viskar att jag är vacker och jag är den rätta och att vet du vad det är vi två förevigt och det är vi mot hela världen och så skall det alltid vara och det syns att du menar det. Men du är i ditt esse, idag är alla människor underbara och du tror nästan på dig själv när du deklarerar dig som Superman och säger att idag, idag är en ny början. Tre timmar senare hittar jag dig ändå, hemma i min soffa, kraftlös och apatisk och du säger att du inte kan betala hyran denna månad heller och att jag kan dra åt helvete.

Trots allt. Är du den enda jag kan tänka på. Dina varma händer på mitt bultande underliv och överallt innanför. Du river upp mig, smeker mina blåmärken och ber mig ropa att jag är din. Att jag är dig livegen, din privata hora. Högre, säger du. Högre! Och jag får konstiga blickar i trappan och jag knapprar i mig dina piller och hela världen är så vacker. Jag vill hångla med gatan och du drar mig i håret och ber mig sluta för du älskar mig trots att du förstör mig. Du tar livet av mig med mjuka händer, men vi dör ju tillsammans så det är okej. Jag har inte ätit på tre dagar för du påstår att det finns kalorier i din sperma och att mat är en lyx för de förmögna.

Jag har inte långt kvar längre. Men jag vill att du skall veta att du är förlåten.

förr eller senare.

Men det är väl ingen nyhet.

Eventuellt skulle jag höja lite på ögonbrynen. Frågande.

Ni är så gråa. Nästan mjölkiga. Jag saknar att vara sexton.

Hur många gånger du än kysser min panna, smeker mitt hår, andas våra namn på fönsterrutan, hur många gånger du än skrattar, hur många gånger jag än faller, hur gränslöst jag än älskar, hur mycket du än lovar
kommer
jag 
aldrig
att 
bli

som alla andra.